FORTSÄTTNINGEN...
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
I sense a but...
Den stora reklamskolan föräras ofta med besök från företag och liknande som vill ge eleverna möjligheten att hjälpa till och utforma företagets reklam. Trots att min erfarenhet av sådana besök är väldigt liten känns det som att det inte hör till ovanligheterna att företagsrepresentanten är noga med att understryka att företaget inte är ute efter billig - eller gratis - arbetskraft.
MEN:
För min del är det helt okej om man går till en reklamskola för att få gratis arbetskraft. För det första säger det ju något om att eleverna på skolan faktiskt förväntas kunna leverera något riktigt bra. Dessutom ger det eleverna på skolan en god möjlighet att fylla sin portfolio med någonting meningsfullt. Och företaget ifråga får gratis hjälp med sin reklam.
MEN:
Då är det ju ganska viktigt att man är öppen med det. Annars blir stämningen lätt lite konstig. Eller awkward som amerikanerna skulle säga.
MEN:
För min del är det helt okej om man går till en reklamskola för att få gratis arbetskraft. För det första säger det ju något om att eleverna på skolan faktiskt förväntas kunna leverera något riktigt bra. Dessutom ger det eleverna på skolan en god möjlighet att fylla sin portfolio med någonting meningsfullt. Och företaget ifråga får gratis hjälp med sin reklam.
MEN:
Då är det ju ganska viktigt att man är öppen med det. Annars blir stämningen lätt lite konstig. Eller awkward som amerikanerna skulle säga.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 1 andra har skrivit.
En bloggspinoff, på min ära! Och ja, jag ska börja skriva här igen - vare sig ni vill det eller inte.
Här var det dött som i graven, kan man tänka, och det stämmer ju faktiskt. Men jag ska börja skriva här igen - vare sig ni vill eller inte.
Under tiden kan alla de som hungrar och törstar spana in bloggspinoffen "Dagens ord". Då och då har jag publicerat inlägg här under devisen "dagens hat- och älskord", och jag tycker nu att tiden är mogen för att alla ord som kan hatas och älskas får blomma ut i ett eget forum.
Dagens ord-bloggen hittar ni här: http://dagensord.tumblr.com. Mycket nöje. Vi ses snart.
Under tiden kan alla de som hungrar och törstar spana in bloggspinoffen "Dagens ord". Då och då har jag publicerat inlägg här under devisen "dagens hat- och älskord", och jag tycker nu att tiden är mogen för att alla ord som kan hatas och älskas får blomma ut i ett eget forum.
Dagens ord-bloggen hittar ni här: http://dagensord.tumblr.com. Mycket nöje. Vi ses snart.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
Pyttans A-B och C-D-lära
Det är trevligt att bli full i skratt. Ibland kan det få en att känna sig som en komplett galning om det sker mitt i en folksamling och man inte kan hjeda läpparna från att sakta dra sig uppåt, men oftast är det bara vansinnigt trevligt. Att bli full i skratt, alltså.
Jag blev full i skratt för en stund sedan då jag kom att tänka på en liten vers ur det mer eller mindre kultförklarade verket Pyttans A-B och C-D-lära. Detta är inget annat än en ABC-lära bestående av små putslustiga verser formulerade av J.A.G. Acke, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Birger Mörner och Albert Engström, med tillhörande teckningar av den sistnämnde, som representerar varje bokstav.
ABC-läran sattes ihop någon gång under de tidigare delarna av förra millenniet, som en pastisch på de uppstyltade ramsorna vilka återfanns i skolböckerna och skulle lära svenska barn att memorera alfabetet. Vi får följa den lite fisförnämna och snoffsiga flickan pyttan ut i verkligheten, och där stöter hon på allt från suggor i dubbelknäppta bonjourer till niggrer (som är så svarta om magen att de blir mörkrädda på dagen).
Min personliga favorit är dock följande:
Endast kaffern, Pyttan lill',
kissar var och när han vill.
MEN:
Pyttans A-B och C-D-lära måste upplevas i sin helhet. Peka därför webbläsaren hit.
Mycket nöje.
Jag blev full i skratt för en stund sedan då jag kom att tänka på en liten vers ur det mer eller mindre kultförklarade verket Pyttans A-B och C-D-lära. Detta är inget annat än en ABC-lära bestående av små putslustiga verser formulerade av J.A.G. Acke, Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Birger Mörner och Albert Engström, med tillhörande teckningar av den sistnämnde, som representerar varje bokstav.
ABC-läran sattes ihop någon gång under de tidigare delarna av förra millenniet, som en pastisch på de uppstyltade ramsorna vilka återfanns i skolböckerna och skulle lära svenska barn att memorera alfabetet. Vi får följa den lite fisförnämna och snoffsiga flickan pyttan ut i verkligheten, och där stöter hon på allt från suggor i dubbelknäppta bonjourer till niggrer (som är så svarta om magen att de blir mörkrädda på dagen).
Min personliga favorit är dock följande:
Endast kaffern, Pyttan lill',
kissar var och när han vill.
MEN:
Pyttans A-B och C-D-lära måste upplevas i sin helhet. Peka därför webbläsaren hit.
Mycket nöje.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
I döda idéers sällskap
Hur många dåliga idéer går det egentligen på en bra? Eller dåliga och dåliga idéer, förresten - det är inte de genomruttna och skitdåliga idéerna jag tänker på. Jag tänker på de idéer som av olika anledningar inte tillåts leva, andas och lära sig gå bara av den enkla anledning att ett annat uppslag eller en ny vinkling på hela surven är lite, lite bättre.
För en tid sedan lanserades sajten Killed Ideas där besökarna tillåts dela med sig av sina fallerade uppslag, och naturligtvis också läsa om andra kasserade idéer. De inskickade bidragen kommer att publiceras i bokform, vilket jag ser fram emot, men gänget bakom sajten förtjänar en stående ovation för att de faktiskt har lyckats med det som borde vara självklart: att skapa en minneslund för de idéer som helt enkelt inte riktigt lyckades nå mållinjen.
Sajten "Killed Ideas" har en tydlig vinkling mot reklam- och designhållet, men de flesta av alla olika saker man kan välja att fylla sin tillvaro med - från yrken till glatt amatörmässiga fritidsintressen - får ju sin livskraft från en glödande och kokande kärna av idéer och uppslag. Somliga av dem har inte den lyskraft som krävs för att passera igenom censuren i våra egendirigerade evolutionsprocesser.
De förkastade idéerna har ingen ängel som möter upp dem vid vägs ände. Ofta är de halvt om halvt bortglömda ögonblicken efter att de knycklats ihop och påbörjat en flygfärd mot papperskorgen. Men det finns också idéer som dröjer sig kvar i minnets vindelgångar; idéer som fyller sin förälder med en tvekande saknad sedan denne bestämt sig för att slå in på ett nytt spår och lämna sin ofödda avkomma bakom sig.
Många av de ratade idéerna har dock en uppgift att fylla, och det är viktigt att komma ihåg: de utgör delar av det stoff som i framtiden ska forma idéer som är så pass bra att de får picka sig ut genom äggskalet, flyga ut i verkligheten och slå sig ned i andra människors huvuden.
För en tid sedan lanserades sajten Killed Ideas där besökarna tillåts dela med sig av sina fallerade uppslag, och naturligtvis också läsa om andra kasserade idéer. De inskickade bidragen kommer att publiceras i bokform, vilket jag ser fram emot, men gänget bakom sajten förtjänar en stående ovation för att de faktiskt har lyckats med det som borde vara självklart: att skapa en minneslund för de idéer som helt enkelt inte riktigt lyckades nå mållinjen.
Sajten "Killed Ideas" har en tydlig vinkling mot reklam- och designhållet, men de flesta av alla olika saker man kan välja att fylla sin tillvaro med - från yrken till glatt amatörmässiga fritidsintressen - får ju sin livskraft från en glödande och kokande kärna av idéer och uppslag. Somliga av dem har inte den lyskraft som krävs för att passera igenom censuren i våra egendirigerade evolutionsprocesser.
De förkastade idéerna har ingen ängel som möter upp dem vid vägs ände. Ofta är de halvt om halvt bortglömda ögonblicken efter att de knycklats ihop och påbörjat en flygfärd mot papperskorgen. Men det finns också idéer som dröjer sig kvar i minnets vindelgångar; idéer som fyller sin förälder med en tvekande saknad sedan denne bestämt sig för att slå in på ett nytt spår och lämna sin ofödda avkomma bakom sig.
Många av de ratade idéerna har dock en uppgift att fylla, och det är viktigt att komma ihåg: de utgör delar av det stoff som i framtiden ska forma idéer som är så pass bra att de får picka sig ut genom äggskalet, flyga ut i verkligheten och slå sig ned i andra människors huvuden.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
Två heta killar och ett gäng iskalla läsk
Det kan knappast ha undgått någon att Almedalsveckan, även känd som "Politikerveckan", pågår för fullt i Visby under denna vecka. Politiker och näringsliv frotterar sig med varandra i den kokande lobbyistormgrop som staden förvandlats till. Medierna hårdbevakar våra folkvalda för att kunna ta del av allt som politiker och övriga högdjur strösslar sin närmiljö med - såväl valfläsk som köttiga uppslag till morgondagens löpsedlar fyller luften i och omkring Almedalen.
Jag har ännu inte tagit mig tid att styra stegen mot höjdarnas högboning - Almedalen - för att lyssna på vad de har att säga, men jag har genom Herrens försyn förunnats att uppleva gräddan av svenskt entreprenörskap: två yngre herrar i gällt limegröna pikétröjor som utrustade med två feta kylväskor och allehanda svalkande drycker utgör en vandrande läskautomat med tillhörande parasoll.
Alltså: om du befinner dig i Visby, eller funderar på att åka hit, och antingen tröttnar eller helt enkelt skiter i allt vad politik heter (och vad politiker kan tänkas hitta på tillsammans med ett gäng överförfriskade näringslivsrepresentanter) ska du leta upp Hannes och Rickard och deras ambulerande läskinstitution.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
Försvinnande gott?
Jag sitter bekvämt och lite dandyaktigt tillbakalutad i min säng. Min kroppshållning ger nästan en presumtiv betraktare ett något bedagat intryck av mig. På sängbordet vid min sida står ett litet glas vin och natten har släppt sin svarta ylleponcho över Visby, Gotland, världen och mig.
Det skrivs otroligt mycket nu för tiden. Och Michael Jackson är död, hävdar somliga. Andra hävdar att de sett bevis för att han fejkat sin död. Det hade varit ganska ballt om han hade gjort det, men personligen tror jag att alltsammans är trickfilmat. Som så mycket annat i vår vackra, men stundtals platta och beigea, värld. Hur som helst: inget av detta lyckas egentligen på något vidare nämnvärt vis reta mitt intresse.
Däremot sätts min fascinationsförmåga i gungning då jag, i den reklampaus som styckar upp ett program som handlar om en vansinnig man som byggt sin karriär på "extrem överlevnad", ser kakfabrikanten Göteborgskex marknadsföra sin senaste produkt med sloganen "försvinnande gott". Jag drar mig till minnes hur min far, med lätt nostaligsk rörelse, brukade ådra sig minnet av hur man under sextio- eller sjuttiotalet marknadsförde en apelsinläsk med hjälp av samma payoff. Stämmer det, eller minns jag fel?
Det skrivs otroligt mycket nu för tiden. Och Michael Jackson är död, hävdar somliga. Andra hävdar att de sett bevis för att han fejkat sin död. Det hade varit ganska ballt om han hade gjort det, men personligen tror jag att alltsammans är trickfilmat. Som så mycket annat i vår vackra, men stundtals platta och beigea, värld. Hur som helst: inget av detta lyckas egentligen på något vidare nämnvärt vis reta mitt intresse.
Däremot sätts min fascinationsförmåga i gungning då jag, i den reklampaus som styckar upp ett program som handlar om en vansinnig man som byggt sin karriär på "extrem överlevnad", ser kakfabrikanten Göteborgskex marknadsföra sin senaste produkt med sloganen "försvinnande gott". Jag drar mig till minnes hur min far, med lätt nostaligsk rörelse, brukade ådra sig minnet av hur man under sextio- eller sjuttiotalet marknadsförde en apelsinläsk med hjälp av samma payoff. Stämmer det, eller minns jag fel?
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
Tre magiska ord
En sömnlös natt kommer en insikt plötsligt farande och krossar några av mina illusioner om mig själv. Den slår sönder mitt trygga tankemönster likt en tegelsten som någon idiot på pin kiv kastar in genom fönstret under en stilla TV-kväll. Det är insikten om några viktiga ord som jag, och många andra, säger alldeles för sällan:
Jag fattar inte.
Vi människor är rädda för det mesta. En av våra största fasor är de som har att göra med hur andra människor uppfattar oss. Och ingen vill ju uppfattas som korkad, eller hur? Därför tycker vi att det är riktigt läskigt att blotta vår egen dumhet genom att yttra de tre magiska orden: jag fattar inte.
Att säga att man inte fattar det man just fått höra är ibland detsamma som att erkänna att man står några pinnhål lägre ned på klokhetens stege. Ändå är det ju så att den som är först att medge att man är en korkskalle också är den som i slutändan kommer hitta den snabbaste vägen fram till att faktiskt förstå det man vill förstå.
Men har det verkligen alltid varit såhär? Nej, nej och åter nej. Låt mig ta ett exempel:
Min skolgång är en tidslinje som illusterar hur värderingen av denna lilla harang har skiftat genom livet. Under tiden i låg- och mellanstadiet passerade den obemärkt. De tre orden formligen sprutade mellan klassrummens väggar; viljan att veta var oändligt mycket starkare än viljan att framstå som något som ingen verklig människa någonsin kan vara.
Efter sommarlovet mellan sjätte och sjunde klass hade plötsligt saker och ting skiftat betydelse. Jag och mina generationsbröder och -systrar hade, som genom ett trollslag, börjat inse vikten av att då och då se på oss själva som om vi stod placerade utanför våra egna kroppar. Vi gillade inte det vi såg. Därför började vi skapa en egen mall som vi, ibland med våld försökte passa in våre egna klimpaktiga personligheter i. I takt med att hårstrån började grassera på mer eller mindre passande ställen på våra kroppar började vi också företa oss omfattade utrensningar av allt som var oönskat och dvaldes inom oss. I farten belade vi oss själva med en strikt censur så att ingenting skulle kunna kullkasta den bild av oss själva som vi sakta men säkert började bygga upp för att förevisa vår omgivning. Några månader in i åttonde klass hade vi alla plötsligt anställt en hel liten armada av själens egna gränspoliser som med batong och tårgas i högsta hugg granskade allt som kunde tänkas vilja träda över våra läppar.
Ju längre jag trängde mig upp i årskurserna, desto mer kom bruksrätten till orden jag fattar inte att överantvardas till de kamrater som ansågs lite korkade. Den som yttrade orden kläddes strax i löjets huckle och den övriga klassen log samfälligt i mjugg, men samtidigt sändes nog många tysta tacksamhetstankar till den förmodade korkskallen som framkastat dem. En dumskalle kommer sällan ensam, och ofta behövdes nog den förklaring som följde på yttrandet mer än väl.
Så har det fortsatt. Det känns ännu ofta som att då man sitter med orden jag fattar inte vilande på tungspetsen är det som att man sitter uppflugen på dödens svarta kamel och överväger ett vansinneshopp över helevetesgapets glupande käftar. Ofast skiter vi i det, av ren rädsla, och vi manar därefter riddjuret att vända sig så att vi molokna kan skritta tillbaka på den väg vi en gång kom ifrån. Sedan påbörjas ett förvirrat sökande efter en annan väg fram till det som hägrar på andra sidan den tillsynes oöverstigliga klyftan: svaret på en undran. Vad vi inte vet är dock att dödens svarta kamel i språnget förvandlar sig till en jättelik kråka som bär sin ryttare snabbt och säkert över vilken avgrund som helst. Prova så får ni se. Fattar ni?
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 1 andra har skrivit.
Ray-Ban = trygghet?
"Man kan inte kliva ned i samma flod två gånger", sade en gammal grek som hette Heraklitos och levde på 500-talet före vår tideräkning. Vad han menade var tiden går och hela världsalltet följer med, och gången tid kan man aldrig mer få tillbaka.
Vi kan ganska enkelt konstatera att Heraklitos hade rätt - det är omöjligt att kliva ned i exempelvis femtiotalet igen. Men vad är det då som gör att så många ändå så desperat försöker frysa den där lilla flodfåran, och till och med få den att flyta baklänges?
Marknadsföringsgurun Philip Kotler skriver följande i sin bok Principles of marketing:
The popularity of retro-look products, such as the VW beetle, Mini, Chrysler PT Cruiser and Ford Thunderbird, shows consumers yearning for the security, simplicity and certainty of the past.
Ingen dum slutledning alls - det är ju betydligt mycket säkrare att göra något som någon redan har gjort, eller hur? Att vi behänger våra kroppar med "det senaste inom retromode", som en modeskribent paradoxalt nog uttrycke sig i en kvällstidning härförliden, borde kunna härledas till vad den gode herr Kotler säger. Klädmodet som influerats av gångna tider torde alltså kunna vara ett uttryck för trygghetssökande. Till exempel är det betydeligt tryggare att bära ett par Ray-Ban Wayfarers än ett par solbrillor som ingen tidigare använt. Folk kan ju förbaske mig tro att man är knäpp!
Att känna grupptillhörighet är ett sätt att slippa känna sig ensam och knäpp. Det är också ett av de mest grundläggande mänskliga behoven. Att vara del av en moderörelse som har koll på rådande trender är ett sätt att tillhöra en grupp. Och grupptillhörighet - ja, det är trygghet i ett nötskal, det.
Jag tvivlar inte på att retromode, handlar om trygghetssökande. I dagarna har våren lägrat sig över Stockholm, och det har i vanlig ordning inneburit att en veritabel syndaflod av människor letat sig ut på gatorna. Dessa människor har - i egenskap av boende i "världens mest trendkänsliga stad" - sett till att rusta sig inför våren med, just det, "det senaste inom retromode" och i år verkar det vara ett par Ray-Ban Wayfarers.
De unga och trendkänsliga som lojt frekventerade Götgatan för att girigt lapa i sig några av solens första strålar och jaga den heroinchica blekheten på flykten till förmån för en sundare sommarton som matchar de svala chinosarna påminde om Spartas arméer: i tusental kom de, med stenansikten och endast utrustade med ett par svarta Ray-Bans. Heraklitos skulle ha hoppat i floden av förskräckelse.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 7 andra har skrivit.
Lite smalare, lite snyggare, lite smartare
Så var det klart. Monkeybiz har gått och blivit smalare, snyggare och kanske lite smartare.
Till skillnad från dess redaktör som har gått upp ett par pannor under påsken har bloggen minskat in på midjemåttet, och kommer hädanefter även att smalna av rent innehållsmässigt.
Huruvida den är snyggare är ju upp till var och en att bedöma, men smartare har den definitivt kommit att bli. Detta på grund av följande löfte: jag ska i framtiden ta god tid på mig att skriva varje inlägg; kvalitet istället för kvantitet, alltså. Färre men bättre inlägg ska det bli.
Alltså: pappa flyttar upp ett pinnhål. Hur det kommer se ut får ni veta snart.
Kommentar: jag vet att det har varit mycket löften om en guldkantad framtid som snart ska komma, och att det kanske medfört att min trovärdighet gällande profetior kring den här bloggen har tappat en del i trovärdighet, men nu är det bannemej dags. Lovar!
Till skillnad från dess redaktör som har gått upp ett par pannor under påsken har bloggen minskat in på midjemåttet, och kommer hädanefter även att smalna av rent innehållsmässigt.
Huruvida den är snyggare är ju upp till var och en att bedöma, men smartare har den definitivt kommit att bli. Detta på grund av följande löfte: jag ska i framtiden ta god tid på mig att skriva varje inlägg; kvalitet istället för kvantitet, alltså. Färre men bättre inlägg ska det bli.
Alltså: pappa flyttar upp ett pinnhål. Hur det kommer se ut får ni veta snart.
Kommentar: jag vet att det har varit mycket löften om en guldkantad framtid som snart ska komma, och att det kanske medfört att min trovärdighet gällande profetior kring den här bloggen har tappat en del i trovärdighet, men nu är det bannemej dags. Lovar!
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
Konstreklam!
VAD? Du ska ta både vänner och fiender på en resa.
VAR? Till Söderhamn. Närmare bestämt till Kvarnen.
NÄR? Någon gång mellan den 18:e April och den 30:e April.
HUR? Som du/ni behagar.
VARFÖR? Därför att Samuel Åhlman, a.k.a. Love to Burn, har utställning tillsammans med Jonathan Josefsson.
FÖRSMAK: Kolla in www.lovetoburn.net.
Vi ses!
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
Hav förtröstan...
Det var ett tag sen jag skrev, men jag jobbar på förändring. Och sådant tar som bekant sin lilla tid. Men håll ut. Snart är jag tillbaka - snyggare och smartare än någonsin.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 1 andra har skrivit.
Hjälp Mats!
Jag har fått i uppdrag att utföra en opinionsundersökning här på bloggen. Min uppdragsgivare är den eminente filmskaparen Mats Udd - mannen bakom det gotländska popbandet Tony Cliftons första video "Deliverance" (och mycket annat).
Mats har ett problem. Han slits mellan två kvalfyllda val; han undrar helt enkelt vilken super 8-kamera han ska köpa. Ditt deltagande kan alltså vara avgörande för svensk films framtid.
Så här går det till:
1, Välj din favorit av dessa två Canon-modeller:
- CANON 1014 (299 EUR) [- bild]
- CANON 814 (149 EUR) [- bild]
2, Skriv ditt val i kommentarsfältet.
3, Klart!
Både jag och Mats tackar för ditt deltagande. Tack.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 10 andra har skrivit.
Den rätte för Rosing - en höjdare?
Jag vet att jag inte borde säga det här, men jag måste: är det bara jag som tror att den nyligen avslutade Kanal 5-produktionen "Den rätte för Rosing" (som alltså handlar om Linda Rosings sökande efter en ny pojkvän) kommer kunna utgöra stoffet för en hel säsong av "100 Höjdare"? Det kanske är på så sätt Kanal 5 sparar pengar i dessa lågkonjunkturens tider. Vad är det då som får mig att tro detta?
Jo, att programmet - bland mycket annat - innehåller följande sköna inslag:
Puh! Jag skulle fortsätta i eoner...
...MEN:
Jag tycker personligen att "Den rätte för Rosing" är det mest smaklösa, och därmed kanske roligaste, som någonsin visats i svensk tv. Ett skakande tidsdokument över det desperata sökandet efter kändisskap i en värld där en vem som helst, utrustad med ett blogg- eller Myspacekonto, plötsligt en dag kan vara större än någon med ett gediget dokusåpakändisskap bakom sig. En tragikomisk lektion i tidsanda, helt enkelt.
Kolla in kärlekskalaset på Kanal 5
Jo, att programmet - bland mycket annat - innehåller följande sköna inslag:
- Att de flesta killar - såklart - känns lite skumma.
- Mytomanvarningsmannen Jofré. En snubbe som säger sig vara före detta chippendaledansare och numera ekonomiskt oberoende - bara för att dyka upp i en annan av Femmans produktioner, Whipeout, där han säger sig vara gyminstruktör.
- Det stora allvar Linda Rosing, hennes lifecoach Maria samt hennes rådgivare Bobby och Alex tar sig själva och hela produktionen på. Och hur de faktiskt verkar tro att det är så här folk oftast brukar hitta den rätte - i en dokusåpa.
- Att finalkvällen utspelar sig i Linda Rosings lägenhet i Blackeberg där deltagarna dricker boxvin och spelar så hög eurotechno att granntanten tvingas ringa på och be dem sänka ljudet.
- Att Linda Rosing bestämmer sig för att den rätte är en kille som heter Hugo och är 19 år. Hugo får alltså inte handla på Systembolaget.
- Att Linda Rosings födelsedagskalas går åt pipsvängen på grund av en manlig strippa och en mycket ekivokt placerad banan.
- Slutscenen då Hugo och Linda kysser varandra - länge - till smäktande stråkmusik medan den brädade kärlekskombattanten står brtedvid och tittar på och ler ansträngt...
Puh! Jag skulle fortsätta i eoner...
...MEN:
Jag tycker personligen att "Den rätte för Rosing" är det mest smaklösa, och därmed kanske roligaste, som någonsin visats i svensk tv. Ett skakande tidsdokument över det desperata sökandet efter kändisskap i en värld där en vem som helst, utrustad med ett blogg- eller Myspacekonto, plötsligt en dag kan vara större än någon med ett gediget dokusåpakändisskap bakom sig. En tragikomisk lektion i tidsanda, helt enkelt.
Kolla in kärlekskalaset på Kanal 5
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 2 andra har skrivit.
Earth hour show - moralknas?
Ja, jag vet. Tjejerna från Florida, och säkert många andra, redan skrivit om det här - men jag tycker att hela grejen förtjänar en vända till i bloggosfären. Jag talar naturligtvis om Earth Hour - timmen då alla ska släcka sina lampor och på så sätt göra en insats för vår miljö.
I anslutning till detta anordnas en rockgala under parollen Earth hour show, där en massa kända artister ska uppträda. Elförstärkt? Jajemen.
Vore det inte ganska ballt om alla artisterna repade in lite låtar, och framförde dem, akustiskt? Det tycker jag. Men jag är rädd att det inte kommer hända.
Varför?
Jag skulle tippa att det sker av samma anledning som The Ark sjunger "One of us is gonna die young" på en barngala - man bryr sig inte egentligen inte så mycket om vilket sammanhang man uppträder i. Man orkar inte hålla på och repa och stå i för en liten välgörenhetsgalas skull.
Och arrangörerna har inte mycket att sätta emot ; ska det vara rockgala så ska det.
Därför säger jag: skit i dem. Låt dem ha sin rockgala för sig själva. Stanna hemma och tänd lite ljus istället. Eller gå och kolla på Boban Markovic på Göta Källare. De lirar akustiskt. Alltid.
I anslutning till detta anordnas en rockgala under parollen Earth hour show, där en massa kända artister ska uppträda. Elförstärkt? Jajemen.
Vore det inte ganska ballt om alla artisterna repade in lite låtar, och framförde dem, akustiskt? Det tycker jag. Men jag är rädd att det inte kommer hända.
Varför?
Jag skulle tippa att det sker av samma anledning som The Ark sjunger "One of us is gonna die young" på en barngala - man bryr sig inte egentligen inte så mycket om vilket sammanhang man uppträder i. Man orkar inte hålla på och repa och stå i för en liten välgörenhetsgalas skull.
Och arrangörerna har inte mycket att sätta emot ; ska det vara rockgala så ska det.
Därför säger jag: skit i dem. Låt dem ha sin rockgala för sig själva. Stanna hemma och tänd lite ljus istället. Eller gå och kolla på Boban Markovic på Göta Källare. De lirar akustiskt. Alltid.
Har du något att säga? Kommentera! Eller läs vad 0 andra har skrivit.
